Jag skaffade mitt gymkort för snart 3 år sen. Då var det för att jag ville komma ut ur min ohälsosamma livsstil. Jag var trött på kommentarerna. Jag orkade inte vara fysiskt hindrad på grund av min syndrom heller, utan jag ville leva ett så normalt och friskt liv som möjligt. Under resans gång har min kropp, mitt sinne och jag förändrats. Resan har varit kantad med många hinder, men detta år har varit mitt första gym-år utan en paus. Jag älskar att träna och vara på gymmet, så min träning som i två år handlade om att faktiskt bara orka något över huvudtaget vart nu något seriösare.
Nu vart målet att bygga synliga och starka muskler. Inte bara vara som andra, utan vara starkare än dem. Jag vill kunna ta hand om mig själv, inte vara fysiskt beroende av
Jag känner mig aldrig lika fin som jag gör när jag är klädd i svettiga gymkläder. Hållningen är lite rakare där. Blicken är lite mer inborrande. Rösten är lite starkare. Jag är självsäker. Ibland när jag kollar mig själv i spegeln kan jag till och med tänka "wow, det där är jag". Min resa är inte över. Jag ska bli större, och jag ska väga mer. Men jag gillar ändå det jag blivit på denna tid.
Men det gör inte alla.
Nu får jag höra minst en negativ kommentar i veckan om min kropp. Jag har blivit hånad, sagt vart min gräns går och nedstampad av det kvinnliga idealet. Kommentarer som "du ser bra ut nu, men bli inte muskligare", "varför vill du se ut som en kille?" "är du lesbisk?" "bete dig som en kvinna", "Ingen kille kommer vilja ha dig" är vardagsmat för mig numera. Jag får höra så otroligt sjuka saker - för att jag är tjej.
Ingen bryr sig om att jag VILL ha muskler innan de är snabba med att säga att jag nått min gräns. Lägg på mer och jag blir ful, oattraktiv. Ingen bryr sig om att jag INTE BLIR EN KILLE om jag själv inte väljer att byta kön/ identifiera mig som en. Ingen bryr sig om MIN LYCKA och MITT MÅENDE innan de slänger ur sig sina sårande kommentarer. Jag ska ha en stor rumpa så den kan jag träna. Allt annat borde jag bara skippa.
Jag tycker om min kropp väldigt mycket. Detta är något jag aldrig ens kunnat säga innan detta år. Jag känner mig fin. Ibland till och med sexig. Men enligt vissa människor har jag inte den rätten att göra det, och vare sig det gör mig glad eller inte spelar då ingen roll så länge jag fortsätter att omvandla min kropp till en "manskropp". Något jag märkt är även hur klimatet kan förändras när jag talar om muskler. Vissa tjejer blir nästan obekväma. Men att prata om viktdieter och drömstorleken funkar dock för dem.
Jag kämpar för alla kroppars lika värde. Jag hatar body-shaming. Det enda jag bryr mig om är att du tar hand om dina organ och att DU mår bra. ALLA är lika fina, och detta är inte jag ensam i världen om att tycka, men vissa utav de body-shaming kommentarerna jag fått har varit från människor som påstår sig ogilla body-shaming de med. De skulle aldrig säga till en överviktig person att sluta äta, men de tar sig an friheten att säga till mig att jag borde träna mindre, tagga ned helt enkelt. Det finns ingen skillnad i situationerna.
Hela mitt liv har mäns åsikter varit det som skadat mig mest, men nu gör jag något för MIN skull. Jag bryr mig fan i om en kille gillar min kropp eller inte - den är inte hans att forma efter eget tycke. Jag har tagit tillbaka rätten över mig själv och min kropp. Hur jag klär mig, hur jag ser ut är all up to me. Jag sattes inte på den här jorden för att tillfredsställa mäns behov. Jag sattes här för att förändra liv med min hjärna. Och vilken kropp denna hjärna finns i borde vara irrelevant så länge jag är glad och mår bra.
Min kropp är lika okej som din kropp.
_____________________________________________
Du är fin. Glöm aldrig det.
