Min kusin på 7 år har precis bytt om och kommer ut ur omklädningsrummet från badplatsen. Hon kommer fram, pillar lite med mitt hår och frågar sedan vad jag håller på med. Som ur en dvala kollar jag upp på henne utan att ha uppfattat ett ord av vad hon sagt. "va?"
Hon upprepar sig "vad gör du på mobilen?"
Jag visste inte att detta samtalsämne skulle behöva ske på en kryssning när vi ska fira hennes syster och pappa. Men finns det någonsin en rätt tid? Jag lägger ifrån mig mobilen. "en man har blivit dödad i USA". Hon tittar frågande på mig. Hon lägger huvudet på snett och funderar lite själv innan hon frågar mig "Varför?"
Ja kära du, varför? Varför blir en oskyldig man mördad? Varför får dessa liv ingen rättvisa? Vart i historien gick det fel? Jag har inte svaret på hennes fråga. Inte ett svar som gör detta logiskt. Så jag försöker inte göra det logiskt heller. Sanningen får tala. "Jo du förstår, den här mannen var svart. Han hade mörk hy, lite som jag och du! Och det finns vissa människor som inte tycker om dem med svart eller brun hy". Min kusin förstår ingenting. Men ändå, förstår hon mer än vad rasisterna gör. "Men vi kanske alla är olika på utsidan men vi är alla likadana här inne" säger hon och lägger sin hand över sitt hjärta. en sjuåring har förstått det. Hon besitter mer visdom än miljontals vuxna världen över. Hennes lilla hjärta, är större än rasisternas.
Hon får inte ihop det, så hon frågar mig "men vad gjorde polisen?"
Min första tanke är "ska jag ljuga?" hon är bara 7 år gammal. I hennes värld är allt fortfarande perfekt. Ingen människa är ond. Men ingen vinner av att jag ljuger. Sanningen kommer hitta henne ändå. "Det är det som är problemet. Det var en polis som sköt honom så han dog". Hon blir märkbart upprörd, ingenting klickar i hennes hjärna. "Men det kan inte vara sant, poliser ska ju skydda oss, de ska skydda ALLA människor även dom som är bruna"
Det får räcka för denna gång. Vi byter samtalsämne. Jag vet att det inte är första gången hon kommer ställa mig frågor om världen, rasism och en dag om kvinnoförtrycket. I hennes värld var det jag berättade lite som en saga. Hon vet inte vad det innebär att vara mörkhyad än. Hon vet inte vad det innebär att vara en svart man i USA heller. Hon vet inte ens vart USA ligger.
I min värld hade allt blivit bättre tills hon är gammal nog att förstå sig på världen. Då hade världen sett annorlunda ut, och hennes frågor till mig hade varit annorlunda. Jag vill aldrig någonsin att hennes utopiska värld ska upphöra att existera.
Men det verkar inte gå. Vår värld blir allt mer uppdelad, och ingen kan finna ro.
Ni är påväg att svika ännu en generation.
