Twitter är som en egen värld. Det händer saker hela tiden där. Som medlem kan du ta del av flera åsikter i minuten beroende på hur många du följer. Det är vanligt att få in massor av intryck åt gången, och svårt att filtrera ut det som dyker upp rakt framför oss, vare sig det är en söt elefantunge, hatiska åsikter eller senaste nyheten.
Många känner nog igen sig i att man ofta fastnar i flödet, och scrollar tills man kommer till tweeten som senast lästes. Det kan ta 10 sek, eller 30 min. under denna tid får du in flera åsikter, som du inte bett om. Att följa någon innebär inte att vi vill följa dem hela tiden, men vi kan inte välja när dessa åsikter är välkomnade och inte.
Vi yttrar även våra egna åsikter, stora som små. Problemet enligt mig ligger inte i att vi skriver ut våra tankar, men snarare vårt behov av att dela med oss av minsta lilla tanke eller händelse.
Exempel på tweets som jag skrivit:
"Höll på att blåsa iväg no kidding. Såg att SMHI utfärdat klass1varning för kraftiga vindbyar
""Håller på att somna innan jag ens blivit vald pga jetlag kill me"
"20 min kvar av denna skitdag kom igen nu, nu avslutar vi den med raketer"
"En försökte se under min kjol när jag gick upp för en trappa en gång man ba bruh"
"Det har varit en lång dag. Du förtjänar att få sova."
Med mera...
Små tankar eller känslor, som jag känt ett behov att förmedla med över 500 pers. "Varför?" undrar jag nu.
Twitter kan skapa ett beroende, och som med allt annat har Twitter sina egna regler. Det går ut på att du skriver korta meddelanden, sprider dem bland dina följare och de kan i sin tur sprida dem vidare eller tala om att de tagit del av den genom att "hjärta" tweeten. Det skapas ett bekräftelsebehov. Jag kan med handen på hjärtat tala om att jag tagit bort hundratals tweets pga. att jag känt att de inte varit tillräckligt bra - för att ingen uppmärksammat dem. Smala tweets. Dålig content.
Jag kände ett tag att jag var tvungen att dela med mig av mina tankar, jag tänkte i tweets. Korta meningar dök upp i huvudet, som var utformade för att tweetas.
Genom att inte twittra hela våren lärde jag mig följande:
1. Att kvalitéstänka
En konst som nästan gått mig förlorad, på grund av att mina tankar kom i små meddelanden, och när de var nedskrivna som tweets fanns det ingen orsak att tänka mer på dem. Jag grottade inte ned mig i mina tankar längre, jag hade ytliga åsikter om allt, och inte kvalitativa åsikter om lite. Det tröttade ut hjärnan något ordentligt, och var inte stimulerande.
Twitterpausen lärde mig uppskatta och utmana min intelligens. Jag läste på om Rysslandskandalen med Bill Browder, vilade sinnet med orden från Dalai Lama och Desmond Tutu och lyssnade på nyheterna utan att twittra i realtid. Jag uppskattade kunskapen och behandlade den till tankar, istället för att kvickt kläcka ur mig en åsikt och gå vidare.
2. Ständiga bekräftelsebehovet
På Twitter sökte jag ständigt bekräftelse av mina åsikter, eller bara uppmärksamhet. Precis som med våra andra sociala medier utsöndras dopamin när vi får en like, en delning eller får en (positiv) kommentar. Fun fact: Instagram är utformat som spelmaskinerna som finns i pubar och kryssningsbåtar. Vi trycker på knappen och hoppas på att nästa rullning blir 3 lika. Samma med Instagram; vi skrollar i flödet i hopp om att finna något vi inte ens vet att vi söker men som ska tillfredsställa oss. Eftersom att Twitter är och var min primära sociala media var det där jag sökte som mest bekräftelse och fick den för sällan, enligt mig. Detta gjorde att jag mådde dåligt, och jag insåg aldrig hur mycket vikt jag la på den uppmärksamheten. När jag kopplade bort mig från Twitter i nästan 3 månader var det ingen som skrev att de saknade mig där eller dylikt, och jag insåg att precis som att mitt liv fortsatt utan Twitter hade de andra twittrarnas liv också gjort det. Underlig känsla, men skön. Då kunde jag gå vidare och inse att de åsikter som verkligen spelar roll inte kommer komma från Twitter. Mina tweets är mycket mindre bekräftelsesökande nu, och jag skriver för att antingen förmedla något, vara med i en debatt jag känner mig bekväm i att ta eller för att jag är uttråkad. Men framförallt är det MIN plattform. Jag kontrollerar vad jag vill se och inte se, och jag kontrollerar vad som skrivs; inte mitt bekräftelsebehov eller vad jag tror är ett måste att skriva om.
3. Twitter är en plats för mikroaggressioner, kring allt
Ena stunden är vi arga på Alexander Barn.
Nästa sekund är vi besvikna på Aftonbladet.
Sedan uttrycker sig en twittrare lite väl klumpigt och vi alla måste gå till attack.
Det slutar aldrig. Negativiteten finner inga gränser på Twitter, och jag drogs så ofta med i det. Allt skulle bedömas under ett mikroskop, och allt känns så stort. Skandalerna är större. Pratar du med någon utanför Twitter känner de oftast inte ens till några utav de skandaler vi raljerat över. När jag slutade med detta insåg jag hur lite Twitter faktiskt betyder. Missuppfatta mig rätt; Twitter är en guldgruva. Nyheter sprider sig snabbare än nyheterna hinner skriva det på nätet och vi får ta del av viktiga vittnesmål. Det är även en plattform som hjälper oss ha smidiga interaktioner med människor, men ack så negativ. Jag tror inte att det spelar så stor roll vilka du följer; Twitter är översköljd av negativiteten. Jag är så obotligt trött på det, och vad du än skriver finns det de som vill se det negativa i det. Numera äger jag min plattform. Vill jag inte ta en debatt så gör jag inte det. Vill jag inte svara någon så gör jag inte det. Blir jag trött på att någon alltid ska komma med sin negativa syn så blockar jag den. Jag bestämmer vad jag vill ha på min plattform, och det borde du också göra. Twitter ska vara ömsom kul och allvarligt. Om du vill.
Äg din lycka, din glädje och din sinnesro, och låt inte sociala medier kontrollera dig!
