Det svenska språket.
Ett sådant fint språk. Vissa påstår att det finns oändligt många ord
inom svenskan, då det går att sätta ihop dem; som pusselbitar. Till exempel eckliastikexpeditionsprotokollhandläggare.
Trots att många utav oss
talat svenska hela vårat liv samt lärt oss språkregler och dylikt är det ändå
en hel del som har svårt med det. Men inte tusan sätter vi dem i svenska som
andra språk (SVA) för det.
Tänk dig följande:
Du är född och uppvuxen i
Sverige. Dina föräldrar som invandrat hit vid någon tidpunkt är glada över att
ha dig. Det talas svenska hemma och i vissa fall även något annat språk. Du lär
dig språket precis som de andra barnen. Du pekar på allt du ser runtomkring dig
och skriker ”träd!”, ”bil!”, ”hus!” precis som de andra barnen. Sedan börjar du
skolan, men många år hinner inte gå innan lärarna vill att du ska gå på svenska
som andraspråk (SVA). Ditt modersmål är svenska. Du pratar på svenska, du
skriver på svenska, du tänker på svenska. Men du sätts i SVA ändå.
Det finns riktlinjer för vem
som ska gå där och inte, men allt för många skolor verkar till synes basera
sitt beslut på elevens föräldrars bakgrund. Vi pratar ofta om barnen som har
rätt till svenska som andraspråk men sedan inte får det, men inte om de barn
som hamnar där fast de inte ska det.
Efter att ha tagit upp denna
fråga i en separatistisk Facebookgrupp för individer som rasifieras häpnades
jag över antalet som varit med om just detta.
Detta må verka
harmlöst, men när det blir fel kan det
bli riktigt fel. Som till exempel när stavfelen inte beror på att din mamma
talar ett annat språk, utan på grund av att du har dyslexi.
För sex år sedan kom rektorn
in till rummet jag och min kompis befann oss i. Hon satte ner min vän och
talade om att hon måste gå SVA. Kompisen blev märkbart upprörd och ville
bestämt inte gå där, men hade inget val. Precis som henne är jag också född och
uppvuxen här, flerspråkig med föräldrar som invandrat hit. Skillnaden är att
rektorn sa att jag inte behövde gå på SVA, om jag inte ville. Jag kunde
behärska språket enligt henne. Trots att vi båda haft samma förutsättningar att
lyckas med språket.
Något år senare framkom det
att denna vän hade dyslexi. Problemet låg inte i att hennes mamma talar ett
annat språk, utan på grund av att hen har dyslexi.
Skolor landet över måste
vara mer nyanserade i sin bedömning av vilka de beslutar att flytta till
SVA och inte.
Efter att ha kommunicerat
med andra har jag blivit underrättad om att min kompis inte är den enda som
råkat ut för detta. Det gör mig mörkrädd.
Alla barn behöver inte hjälp
med att lära sig att det ska vara ”en kulle” och inte ”ett kulle”.
Vissa behöver hjälp med att
stava, och lära sig att det ska vara ”kulle” och inte ”kule”.
Jag tänker på dessa barn. Som
sedan blir vuxna. Har de tur tas de ur SVA och får hjälpmedel för deras dyslexi
istället. Jag hoppas de har tur.
