måndag 1 maj 2017

Den stora nackdelen med att låta fördomar diktera elevers språkkunskaper

Det svenska språket.
Ett sådant fint språk. Vissa påstår att det finns oändligt många ord inom svenskan, då det går att sätta ihop dem; som pusselbitar. Till exempel eckliastikexpeditionsprotokollhandläggare.

Trots att många utav oss talat svenska hela vårat liv samt lärt oss språkregler och dylikt är det ändå en hel del som har svårt med det. Men inte tusan sätter vi dem i svenska som andra språk (SVA) för det.

Tänk dig följande:
Du är född och uppvuxen i Sverige. Dina föräldrar som invandrat hit vid någon tidpunkt är glada över att ha dig. Det talas svenska hemma och i vissa fall även något annat språk. Du lär dig språket precis som de andra barnen. Du pekar på allt du ser runtomkring dig och skriker ”träd!”, ”bil!”, ”hus!” precis som de andra barnen. Sedan börjar du skolan, men många år hinner inte gå innan lärarna vill att du ska gå på svenska som andraspråk (SVA). Ditt modersmål är svenska. Du pratar på svenska, du skriver på svenska, du tänker på svenska. Men du sätts i SVA ändå.

Det finns riktlinjer för vem som ska gå där och inte, men allt för många skolor verkar till synes basera sitt beslut på elevens föräldrars bakgrund. Vi pratar ofta om barnen som har rätt till svenska som andraspråk men sedan inte får det, men inte om de barn som hamnar där fast de inte ska det.

Efter att ha tagit upp denna fråga i en separatistisk Facebookgrupp för individer som rasifieras häpnades jag över antalet som varit med om just detta.

Detta må verka harmlöst,  men när det blir fel kan det bli riktigt fel. Som till exempel när stavfelen inte beror på att din mamma talar ett annat språk, utan på grund av att du har dyslexi.

För sex år sedan kom rektorn in till rummet jag och min kompis befann oss i. Hon satte ner min vän och talade om att hon måste gå SVA. Kompisen blev märkbart upprörd och ville bestämt inte gå där, men hade inget val. Precis som henne är jag också född och uppvuxen här, flerspråkig med föräldrar som invandrat hit. Skillnaden är att rektorn sa att jag inte behövde gå på SVA, om jag inte ville. Jag kunde behärska språket enligt henne. Trots att vi båda haft samma förutsättningar att lyckas med språket.

Något år senare framkom det att denna vän hade dyslexi. Problemet låg inte i att hennes mamma talar ett annat språk, utan på grund av att hen har dyslexi.

Skolor landet över måste vara mer nyanserade i sin bedömning av vilka de beslutar att flytta till SVA och inte.

Efter att ha kommunicerat med andra har jag blivit underrättad om att min kompis inte är den enda som råkat ut för detta. Det gör mig mörkrädd.

Alla barn behöver inte hjälp med att lära sig att det ska vara ”en kulle” och inte ”ett kulle”.
Vissa behöver hjälp med att stava, och lära sig att det ska vara ”kulle” och inte ”kule”.

Jag tänker på dessa barn. Som sedan blir vuxna. Har de tur tas de ur SVA och får hjälpmedel för deras dyslexi istället. Jag hoppas de har tur.