Mitt liv förändrades när jag i 8an började engagera mig i elevrådet på riktigt och samma år fick äran att representera min skola i ungdomsrådet i Håbo kommun. Mitt första arvoderande styrelsearbete, i 15 årsåldern.
Helt plötsligt spelade mina åsikter roll. Folk satt runt runda ord och lyssnade på min åsikt. Mina ord som jag framförde vart till handling.
Att vara aktiv inom civilsamhället är något bland det roligaste, utmanande och lärorikaste som finns. I en sådan ung ålder får du lära dig något oerhört mycket som dina jämgamla kanske aldrig kommer lära sig, och du utvecklas ständigt till en mer tänkande person som istället för att nöja sig, ställer frågor.
När jag var yngre bedrev jag även en utav Sveriges största ungdomsboksbloggar. Jag hade samarbeten med den internationella filmbranschen, mitt namn stod på affischer, och jag fick hedersuppdraget att vara bloggambassadör för Augustpriset. Att som 17-18 cirkulera i kultureliten med titeln VIP? Mäktigt. Med min blogg lyfte jag upp läsningen, och fick fler unga att börja läsa böcker. Jag delade med mig av min passion, och den spred sig och utvecklade andra.
Idag halvligger jag i min säng. Jag har 1 förtroendearbete, 1 blogg. Båda tingen går helt okej enligt min mening men livet kom emellan och jag är inte lika aktiv längre. Jag påverkar inte många liv längre. Ingen vänder sig om till mig och ber mig "se till så att kommunen ordnar detta till oss unga" längre eller ber mig om boktips.
Dessa faktorer kan enkelt få en civilsamhälle-aktivist som jag själv och många andra att känna sig odugliga. Det har jag känt mig de senaste sex månaderna. Jag vill så mycket men kan inte sätta ord på det, och med andra ord vet jag egentligen inte exakt vad jag vill göra.
Vi unga diskuterar gärna inte vår unga ålder för det talas nästan enbart om den i negativ benämning, men vi måste diskutera vår ålder i detta sammanhang tror jag.
Det finns flera unga eldsjälar därute som brinner för sitt samhälle och vill ha den förändring som man sedan kan vara okej med att leva i resten av ens liv. Vi kämpar på dag in och dag ut, oftast sidledes med vår huvudutbildning eller jobb och glömmer ibland vår unga ålder. Vi kämpar minst lika hårt för våra hjärtefrågor som de äldre, vi läser på om det minst lika mycket men vi uppskattas inte för vår kunskap och vårt engagemang lika mycket. Där brister det.
Att engagera sig är något jag tycker alla borde göra någon gång i livet, i vad som helst som berör andra också.
Men vi unga, vi gör redan det, och kommer ha flera år i framtiden till att göra det.
Ibland behöver vi ta ett steg tillbaka för att analysera oss själva och se vart vårt engagemang för oss. Vår unga ålder tillåter det, då ansvarsområdena i livet kanske inte är lika stora ännu. Vi har den lyxen. Och vi bör alla utnyttja den.
Att halvligga i sängen och inte göra så mycket annat än att jobba på ett tråkigt jobb ett tag är _helt_ okej. Du har många år kvar i livet som du kan välja att kämpa för andra under, men var då säker på att du vill det, att du orkar med det, och att du är passionerad över det. En ung person med passion är ett farligt verktyg, som många är rädda för.
Var inte rädd för att ta en paus från dina ideella uppdrag. Banka inte huvudet gult och blått för att du känner att du sviker dig själv - tvärtom, du gör dig själv en tjänst. Tänk på din unga ålder, tänk på allt du har gjort till den punkten och var STOLT över dig själv. Glöm aldrig, att i varje steg du tar i livet att vara stolt över dig själv.
Och när du är redo igen, om du vill - kan du återgå till att vara en engagerad individ. Men gör det inte på din hälsas bekostnad.
