Sidor: 595Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.
I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.
När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo en stad som kommer att totalförstöras av kriget.
En utav de finaste böckerna jag någonsin läst, och helt klart den finaste boken jag läst i år.
När jag fick hem "Ljuset vi inte ser" ångrade jag att jag hade köpt den. Krigsböcker är dystra och mörka. De har en tendens att dra glädjen ur luften och lämna dig med en huvudvärk av allt du inte förstår. Jag vet inte varför jag köpte boken från början. Men att över 600.000 personer betygsatt den och att den har 4.32 i betyg måste betyda något. Så jag gav boken en chans.
I början är den seg. Jag vill likställa det med honung; tung på skeden i början, rinner i en stor klump sakta ned för skedskanten, för att sedan smalna till och strömma i en lång ändlös tråd. Det är "Ljuset vi inte ser". Den trevar sig in bland dina känslor. Den bosätter sig. Marie-Laure och Werner, små barn i början som blir äldre i ditt hjärta.
Språket i boken är fängslande och bara det är orsak att läsa boken. Kapitlen blir kortare ju närmare slutet man kommer, orden får bråttom, precis som kriget och flykten.
Kriget tog många oskyldiga människor till fånga. Så många barn som i tidig ålder fick dö för något de tvingades kämpa för. Som inte fick vara barn. Som utnyttjades i krigets namn och tvingades växa upp för tidigt. Doerrs skildring av ett tyskt barns och ett franskt barns liv är något helt annorlunda. Han fångar upp essensen av krig - det finns inga vinnare. I krig är barn alltid offer.
Jag önskar att jag kunde krama karaktärerna. Jag önskar att jag kan bortfärda detta som en helt fiktiv berättelse, men det kan jag inte. Känslorna som Werner och Marie-Laure känner är äkta. Barn i krig har känt rädslan. Skräcken. Tomheten inför handlingar man tvingas till. Doerr ska ha all heder för denna bok, och det har han fått. Med ett Pulitzer-pris i bagaget behövs egentligen inga andra ord. Läs boken. Nu.
