RECENSION: Ljuset vi inte ser - Anthony Doerr

Sidor: 595

Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring. 
I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend. 
När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo en stad som kommer att totalförstöras av kriget. 

En utav de finaste böckerna jag någonsin läst, och helt klart den finaste boken jag läst i år. 

När jag fick hem "Ljuset vi inte ser" ångrade jag att jag hade köpt den. Krigsböcker är dystra och mörka. De har en tendens att dra glädjen ur luften och lämna dig med en huvudvärk av allt du inte förstår. Jag vet inte varför jag köpte boken från början. Men att över 600.000 personer betygsatt den och att den har 4.32 i betyg måste betyda något. Så jag gav boken en chans. 

I början är den seg. Jag vill likställa det med honung; tung på skeden i början, rinner i en stor klump sakta ned för skedskanten, för att sedan smalna till och strömma i en lång ändlös tråd. Det är "Ljuset vi inte ser". Den trevar sig in bland dina känslor. Den bosätter sig. Marie-Laure och Werner, små barn i början som blir äldre i ditt hjärta. 

Språket i boken är fängslande och bara det är orsak att läsa boken. Kapitlen blir kortare ju närmare slutet man kommer, orden får bråttom,  precis som kriget och flykten. 

Kriget tog många oskyldiga människor till fånga. Så många barn som i tidig ålder fick dö för något de tvingades kämpa för. Som inte fick vara barn. Som utnyttjades i krigets namn och tvingades växa upp för tidigt. Doerrs skildring av ett tyskt barns och ett franskt barns liv är något helt annorlunda. Han fångar upp essensen av krig - det finns inga vinnare. I krig är barn alltid offer. 

Jag önskar att jag kunde krama karaktärerna. Jag önskar att jag kan bortfärda detta som en helt fiktiv berättelse, men det kan jag inte. Känslorna som Werner och Marie-Laure känner är äkta. Barn i krig har känt rädslan. Skräcken. Tomheten inför handlingar man tvingas till. Doerr ska ha all heder för denna bok, och det har han fått. Med ett Pulitzer-pris i bagaget behövs egentligen inga andra ord. Läs boken. Nu. 

RECENSION: Raskrigaren: seriemördaren Peter Mangs - Mattias Gardell

Den rasistiska seriemördaren Peter Mangs gäckade Malmöpolisen i nära ett årtionde. Han slog till i vardagen och sköt muslimer, svarta, judar, romer och "rasförrädare". Mangs räknade med att polisen aldrig skulle misstänka en prydlig, skötsam, vanlig, vit svensk. En som de själva. Han fick rätt.

När Mangs till slut greps förstod varken polis, åklagare eller media hans politiska motiv. Efter rättegången drogs en suck av lättnad. Den ensamme galningen var fast, problemet var löst. Men var det verkligen så enkelt? 

Raskrigaren är spännande som en deckare och bygger på tio djupintervjuer med Peter Mangs, hans egna politiska texter som aldrig tidigare offentliggjorts, den omfattande polisutredningen och samtal med anhöriga och många andra Malmöbor.

En jobbig bok. Flera gånger var jag tvungen att lägga ned boken. Andas. Läsa om stycket. Känna sorgen eller ilskan koka upp. Lägga undan den igen. Tänka. Acceptera det som hänt. Gå vidare.

Gardell fångar läsaren direkt genom att skildra Peter Mangs första offers liv - Kooros Effatian. Vi får en inblick i vem det var, och följa med hur de sista timmarna troligtvis utspelade sig. 

Sedan kastas vi in i Mangs liv, med start i barndomen. Vi får följa hans uppväxt - hans radikaliseringsprocess. Inte för att hitta ursäkter - "titta, här gick det fel, stackars honom", utan för att förstå, hur dessa människor skapas. Hur de blir vad de är. Terrorister. 

Gardell tar oss bakom kulisserna och visar en bild ingen fått se tidigare. Med 906 källhänvisningar blir detta som en akademisk avhandling, men han sänker trösklarna, gör språket mer tillgängligt så den bredare massan ska kunna ta in innehållet - och förstå. Förutom intervjuerna med Mangs har han intervjuat hans pappa (som hörs för första gången), poliser, anhöriga till offer, överlevare, politiker, medborgare av alla slag, experter mm. Han öppnar boxen och visar oss sambanden, och boken blir om så mycket mer än Mangs. Gardell har dessutom inte avslutat boken vid hans fängslande - utan berättar om tiden där, hans tankar och förändringar. Han skildrar konversationerna utan att opponera mot dem, utan låter Mangs verklighet stå orörd, för att visa den nakna sanning. 

Det är lätt att vara arg på Peter Mangs. Han skördade 3 människoliv (dömd för 2) och försökte döda många fler, med sina vapen han hade licens för att bära. Mangs visste hur samhället fungerade, han kände till hur den strukturella rasismen fungerade - därför visste han hur han skulle kunna göra den icke-majoritetssvenska malmöbefolkningen till misstänkta, eftersom att systemet inte skulle tro att någon som han kunde utföra dessa handlingar. Än idag är han inte dömd för hatbrott, för man anser inte att man kan vara säker på att morden skedde av hat.
- Därför vänder sig min ilska mot långt många fler än Mangs. Mangs utförde handlingarna men samhället lät dem ske. Rättssamhället svek offren gång på gång, genom att lägga krut på att undersöka de icke-existerande kopplingarna till den kriminella världen. Familjemedlemmar fick inte sörja, de skulle misstänkliggöras. Politiker menade att detta var invandrarnas fel, de dödade varandra. Polisen hörs på film tala om icke-majoritetssvenskarna som "apajävlar". 

En person i boken talar om när hennes majoritetssvenska lärare talar om att hon nu är rädd att gå ut pga. risken att bli dödad, och personen satt bara där, i chock. Hennes lärare var inte offer, hon var ju "svensk". Det var sådana som hon, de som inte var majoritetssvenskar som var offren. Det var de som skulle vara rädda. Men detta fattade inte Malmö förrän långt efter. Och även när de fattade, så förstod det inte vad detta innebar. Man talade om Malmös image, istället för Mangs offer. Man talade om att Malmö hade rest sig, när vissa medborgare fortfarande låg på marken och blöd. Man talade om att Malmö inte var en "sådan stad", som att rasismen försvunnit med Mangs in i fängelset. Som att en ny Mangs inte kunde vara där ute. 

Gardell ger offren och överlevarna sin identitet tillbaka och deras människovärde, efter att de blivit dragna i olika bruna smörjor. Mangs tog det ifrån dem, och familjerna har fått lida. Alla individer som Mangs sköt mot var icke-vita, förutom en. Vet vi vem media skrivit mest om? Henne. De andra liven värderas inte lika högt. Det knyter sig i magen när man inser detta, men många av oss har redan vetat om detta. Varje gång en icke-vit mördas behöver den försvaras med ord som "han var älskad av alla", "han hade inga fiender", "hon var duktig i skolan och skötsam". Så fort dessa individer dör blir de bara kroppar. "Hade hen några kriminella kopplingar?" kommer före "vila i frid". Värdigheten och identiteten skalas bort. Detta händer hela tiden. Det är inget fenomen. Det är den strukturella rasismen som arbetar, och detta visste Mangs - men resten av vårt samhälle vägrar inse det. Och för det fortsätter vi att analyseras efter färgen på vår hud, även efter att kroppen kallnat. 

Ett vittnesmål som jag behöver visa kommer från en anonym polis. Han säger såhär: 

Hur ska vi skyddas från rasistiska brott - när beskyddarna inte anser oss vara värda luft? Polisbrutaliteten är verklighet i Sverige också, instagramkontot Polisbrutalitet i Orten skildrar mångas upplevelser, och denna polis vittnesmål tyder på att dessa strukturer är svårföränderliga - hur man än försöker förändra på dem. Så vad ska man göra? Vem ska man lita på? Vi bör och vi ska lita på polisen, men samtidigt blir det svårt när vi vet att sådana ting sker, att vissa har en annan människosyn. 

Jag blir illa berörd av detta, och senast i veckan såg jag en tweet som skämtade om hur man använder "glocken" i södra Sverige för att lösa sina problem. Hur kan vi? Hur kan vi se på morden -terrorhandlingen - och skämta om det? Ingen i sitt fulla bruk skulle skämta om lastbilsattackerna, så varför avhumaniserar vi offer och Mangs handlingar, tills vi känner att det till och med är okej att skämta om detta?

Vi har inte en officiell minnesdag för dessa offer. Vi har inte en officiell minnesdag för folk att minnas. Vi har inga politiker som pratar om detta, som arbetar för att ett liknande dåd aldrig ska kunna hända. Utan det så bävar vi väg för att det kan ske igen. Och det får aldrig ske igen. 

Aldrig igen. 

RECENSION: Never Let me Go - Kazuo Ishiguro

Sidor: 318

Om du gillade "Never Let me Go"

En Saga Om Tidens Väsen - Ruth Ozeki 

Jellicoe Road - Melina Marchetta 

Den Lilla Bokhandeln i Paris - Nina George 

Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.

Ishiguro fick Nobelpriset i litteratur förra året (2017). Det är i mina ögon det mest ärofyllda priset du kan få, eftersom att pennans makt kan förflytta världar. Jag känner stor respekt inför Nobelkommittéens val, något som inte kan sägas om vinnaren i kategorin året innan (Bob Dylan). Detta var genomtänkt och välmotiverat. 

Boken är uppdelad i tre delar och representerar tre olika stadium i hennes liv. Vi får främst följa Kathy som är huvudkaraktären i boken och den börjar på ett omvårdnadscenter i nutiden. Någon sida efter det kastas vi flera år tillbaka i tiden - ända bak till förskoleåldern, eftersom att den personen hon vårdar ber henne berätta om Hailsham. Platsen hon växte upp på. Därefter får vi följa historien om hennes liv, funderingar och känslor i en kronologisk ordning. Boken är skriven i berättarform, Kathy återberättar hennes liv för någon. Efter några sidor glömmer man personen hon vårdar. Man får känslan av att Kathy berättar historien bara för dig, som att denna berättelse är skriven åt dig personligen. Den är intim i sitt sätt att berätta; det är svårt att med ord beskriva känslan men det finns ett ständigt lugn i sättet att berätta denna historia. Den är inte överflödig utan enkel och ärlig. Den speglar de inre tankarna oerhört väl; med all dess virrvarr och oförmåga att hålla sig till saken. En historia ska återberättas, men precis som i verkligheten är en historia uppbyggd av flera parallella historier, och Ishiguro gör ett bra jobb på den fronten. Kathy tappar ibland sin röda tråd, precis som tankar gör. Hon skyndar inte fram sin berättelse utan målar sakta upp hennes värld för oss, men inte genom detaljerade miljöbeskrivningar utan genom hennes iakttagelse av hennes vänner och sig själv genom åren. 

Som nämnt börjar boken i nutiden och sedan roterar den bakåt i tiden och för mig var detta en unik upplevelse. Alla skönlitterära böcker jag läst hittills har varit närvarande i nutiden; du är en del av en historia som sker. I "Never Let me Go" är vi en del av en historia som hänt. Vi ställer oss frågan "vad hände sen?", inte "vad händer sen?". Vi suktar efter att Kathy ska fortsätta. Sluta inte berätta din historia, vad hände sen? Varje kapitel avslutas med ett ofärdigt slut, en ständig nyfikenhet.

I början förstod jag inte varför denna författare fått Nobelpriset. Det var helt bortom mig. Förmodligen för att jag inte var van, det tar lite tid att vänja sig vid hur den är och berättas. Jag hade så många frågor som var obesvarade i början, eftersom att Kathy inte berättar för att du ska förstå utan samtidigt som berättelsen återberättas med en känsla av att den är ämnad för dig så är den lika mycket ämnad åt henne. Hon stannar inte upp och reder ut frågetecken, och det till en början var väldigt enerverande. Man förstod inte varför saker och ting var som det var och Kathy talade om det i självklara termer. I nutid visste hon svaren på alla de frågorna jag hade, men dåtidens Kathy visste lika lite som jag. Hon höll sig till sin kronologiska historia, och ju äldre hon blev, ju fler blad jag vände desto fler frågor fick jag besvarade. Ju närmare slutet vi kom desto fler frågetecken var det som blev utredda. När jag kom till sista sidan förstod jag. Det fanns inga mer frågetecken. Kathy hade berättat allt. Det fanns inget mer att besvara. Det var dags att ta farväl av henne, hur ont det än gör. Stänga igen boken och lägga den på hyllan. 

Kort sagt är "Never Let me Go" otroligt fin och enkel. Den är individfokuserad men framförallt är det en bok som återspeglar de inre tankarna och känslorna. Ge inte upp efter några få kapitel, läs 100 sidor för att ge den en ärlig chans, för det förtjänar den. Jag skulle rekommendera denna bok till nästan alla människor men inte de som enbart läser snabbutvecklande och spänningssökande böcker. Denna bok är som nämnt stillsam. Den lugnar dig och förankrar dig. Den lämnar ett avtryck hos varje läsare. 

Detta lärde jag mig av att koppla bort mig från Twitter i 2 ½ månader

Jag har twittrat i över 7 år, men de senaste 2 åren har jag varit en väldigt aktiv användare.
Twitter är som en egen värld. Det händer saker hela tiden där. Som medlem kan du ta del av flera åsikter i minuten beroende på hur många du följer. Det är vanligt att få in massor av intryck åt gången, och svårt att filtrera ut det som dyker upp rakt framför oss, vare sig det är en söt elefantunge, hatiska åsikter eller senaste nyheten.

Många känner nog igen sig i att man ofta fastnar i flödet, och scrollar tills man kommer till tweeten som senast lästes. Det kan ta 10 sek, eller 30 min. under denna tid får du in flera åsikter, som du inte bett om. Att följa någon innebär inte att vi vill följa dem hela tiden, men vi kan inte välja när dessa åsikter är välkomnade och inte.

Vi yttrar även våra egna åsikter, stora som små. Problemet enligt mig ligger inte i att vi skriver ut våra tankar, men snarare vårt behov av att dela med oss av minsta lilla tanke eller händelse.

Exempel på tweets som jag skrivit:
"Höll på att blåsa iväg no kidding. Såg att SMHI utfärdat klass1varning för kraftiga vindbyar "

"Håller på att somna innan jag ens blivit vald pga jetlag kill me"

"20 min kvar av denna skitdag kom igen nu, nu avslutar vi den med raketer"

"En försökte se under min kjol när jag gick upp för en trappa en gång man ba bruh"

"Det har varit en lång dag. Du förtjänar att få sova."


Med mera...
Små tankar eller känslor, som jag känt ett behov att förmedla med över 500 pers. "Varför?" undrar jag nu.

Twitter kan skapa ett beroende, och som med allt annat har Twitter sina egna regler. Det går ut på att du skriver korta meddelanden, sprider dem bland dina följare och de kan i sin tur sprida dem vidare eller tala om att de tagit del av den genom att "hjärta" tweeten. Det skapas ett bekräftelsebehov. Jag kan med handen på hjärtat tala om att jag tagit bort hundratals tweets pga. att jag känt att de inte varit tillräckligt bra - för att ingen uppmärksammat dem. Smala tweets. Dålig content.

Jag kände ett tag att jag var tvungen att dela med mig av mina tankar, jag tänkte i tweets. Korta meningar dök upp i huvudet, som var utformade för att tweetas.

Genom att inte twittra hela våren lärde jag mig följande: 
1. Att kvalitéstänka
En konst som nästan gått mig förlorad, på grund av att mina tankar kom i små meddelanden, och när de var nedskrivna som tweets fanns det ingen orsak att tänka mer på dem. Jag grottade inte ned mig i mina tankar längre, jag hade ytliga åsikter om allt, och inte kvalitativa åsikter om lite. Det tröttade ut hjärnan något ordentligt, och var inte stimulerande.
   Twitterpausen lärde mig uppskatta och utmana min intelligens. Jag läste på om Rysslandskandalen med Bill Browder, vilade sinnet med orden från Dalai Lama och Desmond Tutu och lyssnade på nyheterna utan att twittra i realtid. Jag uppskattade kunskapen och behandlade den till tankar, istället för att kvickt kläcka ur mig en åsikt och gå vidare.

2. Ständiga bekräftelsebehovet
På Twitter sökte jag ständigt bekräftelse av mina åsikter, eller bara uppmärksamhet. Precis som med våra andra sociala medier utsöndras dopamin när vi får en like, en delning eller får en (positiv) kommentar. Fun fact: Instagram är utformat som spelmaskinerna som finns i pubar och kryssningsbåtar. Vi trycker på knappen och hoppas på att nästa rullning blir 3 lika. Samma med Instagram; vi skrollar i flödet i hopp om att finna något vi inte ens vet att vi söker men som ska tillfredsställa oss. Eftersom att Twitter är och var min primära sociala media var det där jag sökte som mest bekräftelse och fick den för sällan, enligt mig. Detta gjorde att jag mådde dåligt, och jag insåg aldrig hur mycket vikt jag la på den uppmärksamheten. När jag kopplade bort mig från Twitter i nästan 3 månader var det ingen som skrev att de saknade mig där eller dylikt, och jag insåg att precis som att mitt liv fortsatt utan Twitter hade de andra twittrarnas liv också gjort det. Underlig känsla, men skön. Då kunde jag gå vidare och inse att de åsikter som verkligen spelar roll inte kommer komma från Twitter. Mina tweets är mycket mindre bekräftelsesökande nu, och jag skriver för att antingen förmedla något, vara med i en debatt jag känner mig bekväm i att ta eller för att jag är uttråkad.  Men framförallt är det MIN plattform. Jag kontrollerar vad jag vill se och inte se, och jag kontrollerar vad som skrivs; inte mitt bekräftelsebehov eller vad jag tror är ett måste att skriva om.

3. Twitter är en plats för mikroaggressioner, kring allt
Ena stunden är vi arga på Alexander Barn.
Nästa sekund är vi besvikna på Aftonbladet.
Sedan uttrycker sig en twittrare lite väl klumpigt och vi alla måste gå till attack.
Det slutar aldrig. Negativiteten finner inga gränser på Twitter, och jag drogs så ofta med i det. Allt skulle bedömas under ett mikroskop, och allt känns så stort. Skandalerna är större. Pratar du med någon utanför Twitter känner de oftast inte ens till några utav de skandaler vi raljerat över. När jag slutade med detta insåg jag hur lite Twitter faktiskt betyder. Missuppfatta mig rätt; Twitter är en guldgruva. Nyheter sprider sig snabbare än nyheterna hinner skriva det på nätet och vi får ta del av viktiga vittnesmål. Det är även en plattform som hjälper oss ha smidiga interaktioner med människor, men ack så negativ. Jag tror inte att det spelar så stor roll vilka du följer; Twitter är översköljd av negativiteten. Jag är så obotligt trött på det, och vad du än skriver finns det de som vill se det negativa i det. Numera äger jag min plattform. Vill jag inte ta en debatt så gör jag inte det. Vill jag inte svara någon så gör jag inte det. Blir jag trött på att någon alltid ska komma med sin negativa syn så blockar jag den. Jag bestämmer vad jag vill ha på min plattform, och det borde du också göra. Twitter ska vara ömsom kul och allvarligt. Om du vill.

Äg din lycka, din glädje och din sinnesro, och låt inte sociala medier kontrollera dig!