När Mangs till slut greps förstod varken polis, åklagare eller media hans politiska motiv. Efter rättegången drogs en suck av lättnad. Den ensamme galningen var fast, problemet var löst. Men var det verkligen så enkelt?
Raskrigaren är spännande som en deckare och bygger på tio djupintervjuer med Peter Mangs, hans egna politiska texter som aldrig tidigare offentliggjorts, den omfattande polisutredningen och samtal med anhöriga och många andra Malmöbor.
En jobbig bok. Flera gånger var jag tvungen att lägga ned boken. Andas. Läsa om stycket. Känna sorgen eller ilskan koka upp. Lägga undan den igen. Tänka. Acceptera det som hänt. Gå vidare.
Gardell fångar läsaren direkt genom att skildra Peter Mangs första offers liv - Kooros Effatian. Vi får en inblick i vem det var, och följa med hur de sista timmarna troligtvis utspelade sig.
Sedan kastas vi in i Mangs liv, med start i barndomen. Vi får följa hans uppväxt - hans radikaliseringsprocess. Inte för att hitta ursäkter - "titta, här gick det fel, stackars honom", utan för att förstå, hur dessa människor skapas. Hur de blir vad de är. Terrorister.
Gardell tar oss bakom kulisserna och visar en bild ingen fått se tidigare. Med 906 källhänvisningar blir detta som en akademisk avhandling, men han sänker trösklarna, gör språket mer tillgängligt så den bredare massan ska kunna ta in innehållet - och förstå. Förutom intervjuerna med Mangs har han intervjuat hans pappa (som hörs för första gången), poliser, anhöriga till offer, överlevare, politiker, medborgare av alla slag, experter mm. Han öppnar boxen och visar oss sambanden, och boken blir om så mycket mer än Mangs. Gardell har dessutom inte avslutat boken vid hans fängslande - utan berättar om tiden där, hans tankar och förändringar. Han skildrar konversationerna utan att opponera mot dem, utan låter Mangs verklighet stå orörd, för att visa den nakna sanning.
Det är lätt att vara arg på Peter Mangs. Han skördade 3 människoliv (dömd för 2) och försökte döda många fler, med sina vapen han hade licens för att bära. Mangs visste hur samhället fungerade, han kände till hur den strukturella rasismen fungerade - därför visste han hur han skulle kunna göra den icke-majoritetssvenska malmöbefolkningen till misstänkta, eftersom att systemet inte skulle tro att någon som han kunde utföra dessa handlingar. Än idag är han inte dömd för hatbrott, för man anser inte att man kan vara säker på att morden skedde av hat.
- Därför vänder sig min ilska mot långt många fler än Mangs. Mangs utförde handlingarna men samhället lät dem ske. Rättssamhället svek offren gång på gång, genom att lägga krut på att undersöka de icke-existerande kopplingarna till den kriminella världen. Familjemedlemmar fick inte sörja, de skulle misstänkliggöras. Politiker menade att detta var invandrarnas fel, de dödade varandra. Polisen hörs på film tala om icke-majoritetssvenskarna som "apajävlar".
En person i boken talar om när hennes majoritetssvenska lärare talar om att hon nu är rädd att gå ut pga. risken att bli dödad, och personen satt bara där, i chock. Hennes lärare var inte offer, hon var ju "svensk". Det var sådana som hon, de som inte var majoritetssvenskar som var offren. Det var de som skulle vara rädda. Men detta fattade inte Malmö förrän långt efter. Och även när de fattade, så förstod det inte vad detta innebar. Man talade om Malmös image, istället för Mangs offer. Man talade om att Malmö hade rest sig, när vissa medborgare fortfarande låg på marken och blöd. Man talade om att Malmö inte var en "sådan stad", som att rasismen försvunnit med Mangs in i fängelset. Som att en ny Mangs inte kunde vara där ute.
Gardell ger offren och överlevarna sin identitet tillbaka och deras människovärde, efter att de blivit dragna i olika bruna smörjor. Mangs tog det ifrån dem, och familjerna har fått lida. Alla individer som Mangs sköt mot var icke-vita, förutom en. Vet vi vem media skrivit mest om? Henne. De andra liven värderas inte lika högt. Det knyter sig i magen när man inser detta, men många av oss har redan vetat om detta. Varje gång en icke-vit mördas behöver den försvaras med ord som "han var älskad av alla", "han hade inga fiender", "hon var duktig i skolan och skötsam". Så fort dessa individer dör blir de bara kroppar. "Hade hen några kriminella kopplingar?" kommer före "vila i frid". Värdigheten och identiteten skalas bort. Detta händer hela tiden. Det är inget fenomen. Det är den strukturella rasismen som arbetar, och detta visste Mangs - men resten av vårt samhälle vägrar inse det. Och för det fortsätter vi att analyseras efter färgen på vår hud, även efter att kroppen kallnat.
Ett vittnesmål som jag behöver visa kommer från en anonym polis. Han säger såhär:
Hur ska vi skyddas från rasistiska brott - när beskyddarna inte anser oss vara värda luft? Polisbrutaliteten är verklighet i Sverige också, instagramkontot Polisbrutalitet i Orten skildrar mångas upplevelser, och denna polis vittnesmål tyder på att dessa strukturer är svårföränderliga - hur man än försöker förändra på dem. Så vad ska man göra? Vem ska man lita på? Vi bör och vi ska lita på polisen, men samtidigt blir det svårt när vi vet att sådana ting sker, att vissa har en annan människosyn.
Jag blir illa berörd av detta, och senast i veckan såg jag en tweet som skämtade om hur man använder "glocken" i södra Sverige för att lösa sina problem. Hur kan vi? Hur kan vi se på morden -terrorhandlingen - och skämta om det? Ingen i sitt fulla bruk skulle skämta om lastbilsattackerna, så varför avhumaniserar vi offer och Mangs handlingar, tills vi känner att det till och med är okej att skämta om detta?
Vi har inte en officiell minnesdag för dessa offer. Vi har inte en officiell minnesdag för folk att minnas. Vi har inga politiker som pratar om detta, som arbetar för att ett liknande dåd aldrig ska kunna hända. Utan det så bävar vi väg för att det kan ske igen. Och det får aldrig ske igen.
Aldrig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar