Sidor: 318
Om du gillade "Never Let me Go"
En Saga Om Tidens Väsen - Ruth Ozeki
Jellicoe Road - Melina Marchetta
Den Lilla Bokhandeln i Paris - Nina George
Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.
Ishiguro fick Nobelpriset i litteratur förra året (2017). Det är i mina ögon det mest ärofyllda priset du kan få, eftersom att pennans makt kan förflytta världar. Jag känner stor respekt inför Nobelkommittéens val, något som inte kan sägas om vinnaren i kategorin året innan (Bob Dylan). Detta var genomtänkt och välmotiverat.
Boken är uppdelad i tre delar och representerar tre olika stadium i hennes liv. Vi får främst följa Kathy som är huvudkaraktären i boken och den börjar på ett omvårdnadscenter i nutiden. Någon sida efter det kastas vi flera år tillbaka i tiden - ända bak till förskoleåldern, eftersom att den personen hon vårdar ber henne berätta om Hailsham. Platsen hon växte upp på. Därefter får vi följa historien om hennes liv, funderingar och känslor i en kronologisk ordning. Boken är skriven i berättarform, Kathy återberättar hennes liv för någon. Efter några sidor glömmer man personen hon vårdar. Man får känslan av att Kathy berättar historien bara för dig, som att denna berättelse är skriven åt dig personligen. Den är intim i sitt sätt att berätta; det är svårt att med ord beskriva känslan men det finns ett ständigt lugn i sättet att berätta denna historia. Den är inte överflödig utan enkel och ärlig. Den speglar de inre tankarna oerhört väl; med all dess virrvarr och oförmåga att hålla sig till saken. En historia ska återberättas, men precis som i verkligheten är en historia uppbyggd av flera parallella historier, och Ishiguro gör ett bra jobb på den fronten. Kathy tappar ibland sin röda tråd, precis som tankar gör. Hon skyndar inte fram sin berättelse utan målar sakta upp hennes värld för oss, men inte genom detaljerade miljöbeskrivningar utan genom hennes iakttagelse av hennes vänner och sig själv genom åren.
Som nämnt börjar boken i nutiden och sedan roterar den bakåt i tiden och för mig var detta en unik upplevelse. Alla skönlitterära böcker jag läst hittills har varit närvarande i nutiden; du är en del av en historia som sker. I "Never Let me Go" är vi en del av en historia som hänt. Vi ställer oss frågan "vad hände sen?", inte "vad händer sen?". Vi suktar efter att Kathy ska fortsätta. Sluta inte berätta din historia, vad hände sen? Varje kapitel avslutas med ett ofärdigt slut, en ständig nyfikenhet.
I början förstod jag inte varför denna författare fått Nobelpriset. Det var helt bortom mig. Förmodligen för att jag inte var van, det tar lite tid att vänja sig vid hur den är och berättas. Jag hade så många frågor som var obesvarade i början, eftersom att Kathy inte berättar för att du ska förstå utan samtidigt som berättelsen återberättas med en känsla av att den är ämnad för dig så är den lika mycket ämnad åt henne. Hon stannar inte upp och reder ut frågetecken, och det till en början var väldigt enerverande. Man förstod inte varför saker och ting var som det var och Kathy talade om det i självklara termer. I nutid visste hon svaren på alla de frågorna jag hade, men dåtidens Kathy visste lika lite som jag. Hon höll sig till sin kronologiska historia, och ju äldre hon blev, ju fler blad jag vände desto fler frågor fick jag besvarade. Ju närmare slutet vi kom desto fler frågetecken var det som blev utredda. När jag kom till sista sidan förstod jag. Det fanns inga mer frågetecken. Kathy hade berättat allt. Det fanns inget mer att besvara. Det var dags att ta farväl av henne, hur ont det än gör. Stänga igen boken och lägga den på hyllan.
Kort sagt är "Never Let me Go" otroligt fin och enkel. Den är individfokuserad men framförallt är det en bok som återspeglar de inre tankarna och känslorna. Ge inte upp efter några få kapitel, läs 100 sidor för att ge den en ärlig chans, för det förtjänar den. Jag skulle rekommendera denna bok till nästan alla människor men inte de som enbart läser snabbutvecklande och spänningssökande böcker. Denna bok är som nämnt stillsam. Den lugnar dig och förankrar dig. Den lämnar ett avtryck hos varje läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar